Jag trodde länge att det var rita jag skulle ägna mig åt eftersom jag är uppfödd i en familj av tecknare. Länge var arbetsfördelningen mellan mig och Måns sådan. Måns stod för text och jag för bild även om vi la oss i varandras områden hela tiden. Men efter att vi gemensamt skrivit teve och filmmanus fick jag tillslut så mycket mersmak att jag 2001 satte mig för att skriva en bok helt på egen hand. År 2002 utkom den på BonnierCarlsens förlag.

Den heter ”Pontus 4 meter över marken” och handlar om den 13-åriga skataren Pontus liv runt rampen, lite för långt från kärleken och i saknaden efter sin mor. Att det blev just skateboard är ingen slump. Det var mitt liv under nästan 10 år. Nu är jag för gammal för att kasta mig ner i rampen, Att skriva om det blev mitt sätt att få fortsätta. Åtminstone i huvudet…

Så här tyckte Eva Bejhed, Bohuslänningen med Dals Dagblad om första boken:

"Pontus 4 meter över marken är Unenges debut som författare, en ovanligt lyckad sådan."… dröj inte för länge med att skriva mer om Pontus, Jenny, Conny och de andra!"


Jag hade aldrig några planer att skriva mer en enda bok men Pontus
ville inte släppa taget och det blev därför två till.
Pontus 4 stygn i huvudet och Pontus 4 steg från proffs

 





Året därpå utkom ”Du och jag och din kille
En brevroman om Viktor 12 och några år äldre Annelie och deras sommar tillsammans. Boken tar vid när de lämnat varandra och inleder en brevväxling. Från början ensidig, från henne men efterhand allt uppriktigare till en punkt då Viktor avslöjar det han känt hela sommaren. Men kärlek med en sådan åldersskillnad är ju hopplös. Det finns väl inget som skulle kunna få en tjej på 14 att intressera sig för en kille som Viktor. Eller…?

Hallandspostens Per Bengtsson tyckte så här:
”Du och jag och din kille är helt enkelt en lo-fi-roman: kärnfull innerlig och lågteknologisk”

2004 på våren utkom ”Vi som ser på
Vad är det som gör att många frestas att lägga av med alla sina fritidsintressen i högstadiet för att ersätta dem med , tja ingenting. Den frågan blev startskottet för mig när jag började med Vi som ser på: En historia om fyra killar som så långt de kan minnas alltid har spelat på sina blåsinstrument. Plötsligt lägger en av dem av. Typiskt nog är det Andreas. Var det någon skulle söka sig bort från dem och in i balla gänget så var det han.
Mitt i sveket och förvåningen formar de tre överblivna killarna en plan. Hur hämnas man på någon som skiter i en? Kanske genom att visa att han valt fel. Att spelandet både är coolt, lönsamt och roligare än att stå och hänga på stora skoltrappan. En plan med små utsikter att lyckas. De får anledning att både fundera över varför de själva inte lägger av och över vad behållning egentligen är när både applåder och pengar uteblir.

Boken nominerades till Augustpriset (tjohoo!) 2004 med motiveringen:
” …den första kärlekens hot mot pojkars vänskap skildras/där vemodet är oändligt, humorn genial och språket absolut tonsäkert”

Fast det är klart Gunilla Brodrej i Expressen tyckte istället:
”Här har vi några killar med instrumentlådor i en småtokig intrig, med fåniga föräldrar, och hårdcementerade könsroller. Jag förstår inte vad Augustprisjuryn tänkte på när de nominerade Johan Unenges Vi som ser på .
Men hur stolpig svenska får man lov att skriva då? Hur stolpig som helst.

(ja det verkar så..!)

2005 utkom ”Tro hopp och burnout. Hur tänker de där tuffa killarna som sitter längst bak med kepsen på? Så säkra på allt. Jag ville berätta om en sådan kille och att det såklart ryms mer där bakom kepsen. Är det alltid bättre att veta än att tro? Ett människoöde som kanske kan ge en chans till eftertanke kring sådant man oftast inte tänker på förrän man sitter där i kyrkbänken med gråten i halsen. Min avsikt har inte varit att ge några svar. De får läsaren stå för själva.

Staffan Engstrand Btj tyckte så här: ”Berättandet är svindlande vackert, just på grund av att det är så återhållsamt; ett ord, en fras eller en mening antyder en avgrundsdjup känsla. Och mitt i detta virrvarr hittar Kenny fram till sin äkta tonårslängtan. En stark berättelse.”

Ulla Lundqvist i DN tyckte så här: Boken är skickligt konstruerad miljön välgjord och handlingen behåller greppet nästan hela vägen.” (nästan?hmpf)

Expressens Malte Persson så här: "Omslaget är gräsligt och titeln ansträngd men sedan börjar det bra."
(alltid något!)


Gunnar och grönsakssoppan” (2002) är den första bilderboken jag gjort tillsammans med min fru. Päivi Unenge Det var spännande att för första gången vara den som sätter ett manus i händerna på någon som tar det vidare i sina bilder. Det blev inte alls som jag tänkte. Det blev mycket bättre!

 



Josefin bästis med Villa –Ulla (2004)Att ha en nioårig dotter och höra hur hon och hennes kompisar tänker gjorde det omöjligt att inte börja skissa på en bok om just detta. Det där otroligt livsavgörande i att en groda har rymt eller att försöka få till en snygg autograf inför livet som världsartist.
Det är den första i en serie böcker om en rätt vanlig tjej som inte är min dotter men ibland ganska lik…
Päivi har illustrerat. Precis på det där sättet som åtminstone en nioåring jag känner gillar. Glitter, färger och ett myller av bilder.

Gunilla Wedding Skånska Dagbladet tyckte:
"Boken om Josefin och Villa-Ulla är inte en fullträff enbart för att den är så bra och fantasifullt skriven utan för att den faktiskt är en perfekt kombination av kapitelbok och bilderbok." (vad ska man säja!?)